New adventures

Hi folks!

Recently I applied for Fjällräven Polar 2017. Me and a friend produced an application video about me and why I want to be part of this expedition. There will be two persons from each country, from different parts of the world in the race, starting in Signaldalen Norway traveling over the mountains, past frozen lakes and through thundra with sled dogs. Please give me a vote – this  is my way of saying fuck cancer out loud!

Best regards

 

Olof

https://www.youtube.com/watch?v=6KRYl_DzLLk&t=5s

Vote here: http://polar.fjallraven.se/contestant/?id=608

 

16112015-img_3971

Malignt ögonmelanom, ja det är ögoncancer – Del 2

Jag vaknade upp av det hårda regnet som piskade mot rutan. Det luktade fruktansvärt i bilen. Allt kändes fuktigt och min kropp var stel. Mitt ena ben hade somnat på grund av att jag inte kunnat ligga raklång i bilens säte och det var dåligt med syre i luften. Trots den obekväma övernattningen kände jag att vi hade gjort rätt val som vandrade den sista tuffa biten till bilen föregående dag. Vi hade börjat vandringen mot toppen tidigt på morgonen för att slippa det värsta regnet som enligt prognosen skulle komma på eftermiddagen. Det var jag Didrik, Johan och Stav. Johan och Stav var nya vänner som vi mött dagen innan vi började vandringen från Nikkaluokta. Att resa är så spännande och lärorikt. Nya möten är berikande. Johan var en tjugoårig kille från Kungälv. Han berättade om hans dryga sommar bakom disken på McDonalds, hans tro och de kommande studierna som skulle utbilda honom till idrottslärare. Han var lugn och vänlig. Stav var för första gången i Sverige. Han hade som barn fått en bok av sina föräldrar om de svenska fjällen. Han sa att han läst och studerat bilderna från pärm till pärm flera gånger. De senaste åren hade han spenderat som lärare i Afrika på sin fritid var han ofta i naturen. Han berättade om sin senaste bestigning av Kilimanjaro, ett berg som är dubbelt så högt som Kebnekaise. Nu var han här för att äntligen få uppfylla hans barndomsdröm. Likt en gasell på savannen skuttade han runt bland de stora stenarna på väg upp. Till skillnad från vår rejäla klädsel med kängor hade han endast tunna träningskläder och gymnastikskor.

Efter några timmars vandring hade vi nått toppen. De blåste ordentligt där uppe. Trots det var det dimmigt och vi såg knappt en meter framför oss. Dagarna innan vi började vandringen hade vi pratat om hur vi skulle fira där uppe. Kanske skulle vi koka kaffe och dricka lite av den fina whiskyn vi hade med oss. Så blev det inte. Det var nämligen svinkallt och blött. Jag hade regnställ på mig och det fungerade som en bra stjärtlapp då jag kanade ner för toppen genom snön.

Vid sju på kvällen var vi nere vid foten igen där vi på morgonen hade börjat bestigningen. Allt var blött och vi var inte sugna på att tälta i en sjö. Vi tog därför beslutet att vandra tillbaka till bilen. De var några timmars seg vandring med smärtor i kroppen, men väl framme vid den torra bilen kändes det fantastiskt.

På morgonen körde vi till Scandic för att äta en ordentlig frukost. När vi blickade ut över berget så klarnade det plötsligt upp. Vi insåg alltså att vi hade valt fel dag för vår bergsbestigning. Istället för att känna frustration så såg vi dock detta som en anledning att göra det igen.

keb

På toppen av Kebnekaise

På väg hem satt jag i passagerarsätet. Bilfärden gick genom skogar och förbi öppna fält. Jag hade min mobil i handen och sökte på cancertumörer vilket fick mig att hamna på St:Eriksögonsjukhus hemsida. Ögonmelanom. Det var ingen rolig text att läsa. Årligen drabbas cirka sjuttio personer, få av dem är under femtio år. Sjukdomen är farlig då den ofta tenderar att sprida sig, så kallade metastaser. Vanligtvis sprider sig metastaserna till levern och då har patienten en dålig prognos. Jag höjde volymen på musiken i bilen medan tårarna sakta rann ner för mina kinder. Jag grät många gånger den dagen. Jag kände mig vilsen, uppgiven och rädd. Det kunde inte stämma. Det fick inte stämma. Ändå ville jag förbereda mig på det värsta. Jag läste texten flera gånger.

Det var en ljummen sommarkväll med lätt bris. Jag mamma och pappa hade kört upp till Stockholm dagen innan vi skulle på min undersökning. Vi satt uppe på Mosebacketerassen på Södermalm. Vi beställde in en runda öl till. Jag skålade för att vi skulle göra det bästa av kvällen då vi inte visste vilka besked jag skulle få dagen därpå.

Efter lunch dagen därpå skulle jag till St:Eriksögonsjukhus. Vi hade gjort vårat bästa för att döda den sega väntan under förmiddagen. Jag kände mig förberedd. Jag hade funderat på det här i flera veckor nu. En tung börda. Nu skulle jag få svaren. Framme på Kungsholmen och i väntan på att de skulle ropa upp mitt namn gick tiden långsamt. Jag bad mina föräldrar sitta kvar i väntsalen medan jag gjorde testerna. Samma procedur som jag gått igenom i Karlskrona. Först vanliga syntester med en sjuksköterska. Denna gång hade synen blivit ännu sämre. Testerna följdes av ännu mer väntan tills jag äntligen fick träffa läkaren Stefan för att få mina svar. Han var lugn och seriös. Han kollade först i ögat med förstoringsglas och lampa därefter med ultraljud. Mer väntan. Till slut var det dags. Vi blev inkallade på hans kontor. Mamma och pappa tittade på mig, sedan på Stefan. Det var tyst. Jag bet ihop. Stefan berättade att jag har Malignt ögonmelanom. En medelstor tumör i ögonbotten. Han berättade att det fanns två typer av behandlingar. Det visste jag redan. Jag hade läst texten om och om igen på deras hemsida. Men nu var det verklighet. Jag gjorde allt för att hålla tillbaka tårarna. Han sa att antingen opererar man bort ögat eller så går man igenom en strålbehandling. Då opereras en platta in i ögat. Man skär upp ögat, placerar en platta som sys fast vid tumören för att sedan sy ihop ögat igen. Plattan är fylld med rätt dos radioaktiv strålning och plattan har man sedan i ögat allt från en dag till över en vecka. Allt beroende på tumörens storlek. Min tumör var medelstor. Detta skulle göras så fort som möjligt. Han berättade även att jag måste röntgas. Det kunde finnas spridda tumörer redan. Jag knöt handen. Tusen nya frågor. Jag kände mig vilsen. Försökte ta in allt. De försökte mamma och pappa också. Så fort jag öppnade munnen för att ställa en fråga kom tårarna. Jag samlade mig. Jag började ställa frågor om behandlingen, hur mina chanser såg ut och hur det skulle gå med synen. På de flesta frågor gick det inte få några klara svar utan tiden skulle visa. Jag minns att mamma frågade om det verkligen var en cancer. Som om hon inte tagit in något av det han sa. Ja, det var cancer. Jag förklarade för Stefan att jag ville fortsätta mitt vanliga liv i största möjliga mån och önskade därför datum för operation som skulle passa mina arbetstider.

Vi satte oss i bilen på väg hem till Småland. Tre dagar senare skulle jag börja jobba igen. Semestern var slut. En semester som hade tärt på mig, men nu visste jag. Där och då kändes allt förgäves. Mitt liv hade precis börjat och jag hade mina mål och drömmar. Tjugotvå år gammal och en tumör sabbade allt. Uppgivenhet som aldrig förr. Jag var orolig över om jag skulle ha fler tumörer i kroppen. Hur skulle mitt liv se ut nu? Skulle jag kunna arbeta ens.

Vi kom hem sent den kvällen. Jag hade meddelat mina närmsta vänner om läget redan på vägen hem. Mina systrar Julia och Stina tog emot mig där hemma. Det fanns inte mycket att säga. Vad skulle man säga? Jag behövde egentid och gick och satte mig uppe i lekstugan. Som många andra hade jag ”feströkt” då och då. Faktum är att jag hade ett paket cigaretter i jackfickan. Jag tände ett ljus och satte på The Tallest Man on Earth på min mobiltelefon. Jag satte en cigg i mungipan och tände den. Tog ett bloss medan jag bestämde mig för att aldrig röka igen. Att röka brukade ge en frihetskänsla, men allt jag kände var tragik. Resten av cigaretterna rev jag sönder och kastade.

Jag låg i sängen och försökte somna. Mamma kom förbi och skulle säga godnatt. Hon frågade om jag ville att hon skulle sova hos mig inatt. Nej, mamma svarade jag. Jag är inget barn. Hon kramade om mig hårt. Tankarna tog över den natten och jag fick inte mycket sömn.

Vanligtvis vaknar jag tidigt av mig själv och vill gå upp för att starta dagen. Men den dagen vakande jag och bara låg kvar där i sängen. Efter ett tag började jag höra röster. Det lät som det var fler än bara min familj. Jag gick upp och öppnade köksdörren. Där satt min familj och mina kusiners familj. De ville visa deras stöd. Jag försökte säga godmorgon men gråten kom direkt. Detta var igen dröm utan på riktigt. Det kändes som i en film när anhöriga vill konfrontera en person med ett missbruk eller liknande. Jag hade huvudrollen i den här filmen och jag fick berätta om gårdagen så gott jag kunde. Mitt nya manus lärde jag mig utantill och var tvungen att berätta det om och om igen under dagen.

Jag bestämde mig den dagen att cancern fan inte skulle stoppa mig. Inte nu efter att ha klarat mig igenom en enligt mig svår uppväxt och en lång kamp för att hitta mig själv. En resa där jag utmanat mina rädslor så många gånger. Om någon var redo för en cancer så var det jag. Jag skulle vidare!

surfolof

Solace in the sea – havet ger mig styrka